Lutans historia och bruk
Lutan har en lång historia bakåt i tiden. Man brukar skilja mellan lutor med korta och långa halsar. De korthalsade lutorna brukar ses som en övergripande kategori där många moderna instrument inkluderas, till exempel gitarren, fiolen, lutan och vevliran. De långhalsade lutorna är en kategori som innehåller äldre instrument, som en “tanbur”, ett stråkinstrument med lång hals som har sitt ursprung i Asien och Mesopotamien. Den moderna lutan skiljer sig en del från dess föregångare. Här kan du se den kända lutspelaren Evert Taubes egen luta från 1915.
Förfadern till vår moderna luta är det korthalsade instrumentet oud. Det är ett omtyckt och vida använt instrument inom arabisk musik. Det kom ursprungligen från Mesopotamien, där oud och liknande stränginstrument har en tretusenårig historia. Man har där funnit ett dokument med en illustration av en kvinnlig musiker med sin luta. På arabiska betyder “al oud” ordagrant “träet”, eftersom lutor oftast är framställda av de genljudande träslag som bäst kan förmedla lutans ton. Det finns fortfarande många musiker idag som spelar detta urgamla instrument.
På 1000-talet spreds lutans föregångare från den muslimska världen till Frankrike. Där vidareutvecklades den av musiker och trubadurer till mer moderna lutor, medan oud-instrumentet fortsatte att genomgå sin egen evolution inom den ottomanska och arabiska musikvärlden.
Under medeltiden var lutan populär att använda som musikalisk bakgrund till sång. Man kan se lutor användas på tavlor från denna period. En tavla från år 1500 finns till och med i Louvren, och den visar hur en samtida lutenist sitter och spelar på sin luta med ett plektrum. Lutan fortsatte att förfinas och utvecklas, och man har kunnat hitta bevis för att det i slutet av renässansen fanns lutor i ända upp till sju storlekar. Det var under denna tid som man steg för steg övergav att använda ett plektrum, och började spela växelvis med fingrarna i stället för att mana fram lutans toner.
Lutans popularitet minskade sedan under 1700-talet, mycket på grund av att annan typ av musik blev mer populär. På grund av detta försvann också mycket av den expertis som fanns inom lutmakarnas skrå. Från denna tid och från 1500-talet finns det idag endast ett fåtal lutor kvar.
Men i början av 1900-talet började ett förnyat intresse för lutan att växa. Eftersom lutan under en tid nästan hade försvunnit inom europeisk musik var det främst gitarrmakare som byggde de nya lutorna. De byggde lutorna så att de i mångt och mycket liknade gitarrer, med mer tunga, otympliga kroppar. Men i takt med att man hittade historiska dokument började man bygga mer klassiska, lättmanövrerade lutor igen. Ett framstående land där man har gjort mycket historisk efterforskning på hur de klassiska lutorna såg ut är England, där det både finns ett lutsällskap och samfund för vetenskapliga studier av historiska musikinstrument.
Comments are currently closed.